Ord räcker inte till för att beskriva vad jag känner, hur jävla bra jag mår.

När den ena dagen överträffar den andra. När man möter nya människor som man känt som man mötte hela livet. Nya vänner som berikar mer än ens gamla, trots att man mött dem gamla ett fåtal gånger ja eller en.

De gånger jag kommer skriva eller prata om den jag tro jag hade innan, kommer jag referera den som mitt tidigare liv.

Behöver inte nämna vad jag stod för då. Jag var äkta då också. Men otroligt begränsad.

Mig själv inom ramarna som jag accepterat. Men livet jag levde av gjorde att jag måste inte såg till mig själv, fick ta mycket skit, fick gå igenom helveten och där jag levde för andra ut efter min tro.

Det var inget dåligt liv, men det var heller inte bra. Hade magiska stunder då som jag också har nu.

Men nu har jag hitta mig själv, kan säga att jag mår bra efter många år av depressioner, ångest, utanförskap, hån, mobbning med mera.

Även om jag mötte många fina människor också. Men de flesta stunderna jag behövde en kram, hjälp eller någon att prata då fanns ingen där. Folk kramade varandra istället och inte mig.

Men jag dolde hur jag mådde väl genom den glad personligheten jag har , den glädje jag allt haft, livsenergi, att alltid via leva, på så sättet tog jag mig hit och det var värt allt.

Allt som hänt och alla jag mött har gjort mig till den jag är, ja och jag är skapat mig själv, den jag vill vara och växer i varje dag.

Har alltid ställt de djupaste frågorna till mig själv, alltid utmanat mig själv och kommer alltid gör det, ständigt väx, ständigt hungra efter mer av livet.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gråtit mig till sömns, ja det gör jag fortfarande då och då, även av glädje eller när det blir för mycket jobbiga känslor.

Mitt liv är inte lättare nu, jag är antingen gillade eller ogillad som det alltid varit. Men jag kan hantera det på ett helt annat sätt, problem som var problem är inte det längre.

Ja, lever och jag förändra omständigheterna eller så förändra omständigheterna för mig.

Livet är inte längre en kamp, utan en njutning där jag omfamnar allt det är.

Märker att jag växer ifrån vänner, kompisar och bekant som jag haft innan, blir naturligt så när man byter perspektiv på livet. En del stannar och en del blir till kompisar istället, en del blir till bekanta och en del blir totala främlingar.

Jag är inte emot någon, folk får göra vad de vill och ta konsekvenserna av hur de lever, precis som jag får ta. Det man söker det finner man, ibland kan det bara ta lite längre tid, men då gör resan att man växer eller stagnerar eller gå bakåt i livet.

Känner inte behov att berätta allt för jag gör för alla. Lägger mig på den ”nivån” andra lägger sig. Ogillar när folk ger en ogillar blickar för man tycker en annan sak, typ att man ska skämmas för man är sig själv, varför ska man göra det? Skam och skuld. Vill de prata om alldagliga saker så visst, sina jobb, karriärer, familj, utbildningar med mera, inga problem. Bara att det där intresserar inte mig så mycket alltid. Känner sig man tillfreds med det livet man lever, så fortsätt att leva det livet, andra så förändra dig själv och omständigheterna. Man kan förändra mer än man tror. Risken är bara att du kan förlora något för att vinna något annat, som ett jobb t.ex. Vi människor vill ha trygghet, men vi kan växa genom att våra omständigheter förändras, så att vi tvingas förändras oss.

Ur de jobbigaste perioderna i livet kan de bästa komma. Jag är ett levande exempel på det.

Visst vill jag berätta för andra om livet och vad jag hittar på, därför jag skriver denna blogg, men samtidigt har jag inte behov att övertyga någon om rätt och fel.

En har alla människor en historia och en resa som kan vara intressant. Folk kan ha samma jobb hela livet, trivas bra med en traditionell familj och olika intressen man har.

Allt är upp till den enskilda personen. Jag förändrar mig själv, sen får andra förändra sig som de vill. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte ser den. Tänkte dra nån bild om hur cellerna ombildas och grejer, men jag kan för lite om det. Men nån slags cellförändring, sån är människan, sker hela tiden.

För att sammanfatta det hela, så lev livet, se glädjen i det lilla och det stora.

Sluta aldrig växa, var ärlig mot dig själv.

Slänger ut en fråga till dig som läser: Är du nöjd med livet du lever idag? Om du svarar ja, så varför är du det? Om du svarar nej, varför är du inte nöjd?

En fråga som du kan ställa dig själv och sen kan fundera på över hur du ska fortsätt att vara nöjd och tillfreds med livet eller hur du ska komma till den punkten.

Jag är inte ute efter diskussioner, utanför samtal där man kan växa, oavsett hur man ser på livet.

Man kan alltid lära av varandra och är man varandras motsatser så kan lära sig hur man inte vill göra eller närma sig varandra om än ett litet steg.

En fika, ett äventyr, en konsert eller sova under bara himmel. Ja, finns här för den som vill hitta något och den som har frågor om min resa. Kanske skriver en bok om min resa, vi får se.

Till hösten gör jag klar förskollärarutbildning och om en månad flyttar jag till Majorna här i Götet.

Sen händer det massor saker hela tiden, som det ska. Lugnt eller intensivt, i min ensamhet eller med vänner och nya filurer.

Tjoho blöggen!

/Andreas

Annonser